Alltså, känslan av att tro att man svarat något helt uppåt väggarna på sitt livs (hittills) viktigaste intervju. Efter vi hade simmat igår satt jag i bastun satt jag och gick i genom intervjun i huvudet för 768te6878 gången. De bestående intrycken var/är:
- Otroligt bra personkemi! (Tyckte jag i alla fall. Men om man inte är helt efter så brukar man väl kunna av sånt i båda riktningarna? Hoppas jag.)
- Jag kunde ge vettiga, bra och rätt (om dom inte har gjort några nya hemliga marknadsunderundersökningar) svar på viktiga frågor som har med verksamheten att göra.
Nu kommer vi till de sakerna som fick mig att vilja lägga handflatan på bastuaggregatet och ba *straffar mig själv*
- Jag svarade "Satsa mer på aktiviteter för hela familjen, speciellt barnfamiljer" istället för "Att tydligaregöra vilka aktiviteter som är barnvänliga, eller som hela familjen kan göra tillsammans".
- Jag var ärlig och svarade "ja, budgetansvar för hela verksamheten framstår som lite skrämmande eftersom jag inte har någon erfarenhet av sånt arbete". Men å andra sidan tänker jag: hur skulle jag reagera om man ställde den frågan till någon som man vet inte har någon erfarenhet och den ba INGA SOM HELST PROBLEM SERRU!!!"3121! Jag kände att det var bättre att inte vara övermodig och inse mina begränsningar litegrann. Och tänkte ett steg längre om jag skulle få jobbet, skammen när man sitter där framför ett blankt Excel-dokument och några hundra tusen att hantera och ba Jag ljög! Jag vet inte hur man göööör!
- Jag var så fokuserad på att knipa käft, inte avbryta och inte "hoppa in" i samtalet som jag brukar göra när jag är 1. intresserad och engagerad 2. nervös att jag nästan bara svarade rakt på frågorna och ställde nästan inga uppföljningsfrågor.
- Jag svarade nåt negativt istället för "de flesta har jag fått svar på" (sant) när de frågade om jag hade frågor. Men jag ställde några frågor i alla fall.
Så Regina, min personliga coach och HR-expert, vad tror du? Eller nån annan med mycker erfarenhet från sånt här?
RIP PÅ RIKTIGT 2009!
12 år sedan
5 kommentarer:
Igenkänningsfaktorn = skyhög. Speciellt på det där med följdfrågor. Det är ju då man vill skjuta loss och framstå som att man överglänser dom i intelligens. Men nä, man ba: "Nej jag tror att ni redan berättat allt jag tänkt fråga om..."
Duh!
Ja, gud. Vältrar mig i ångest as we speak. Det är ju där man ska make up for det man kanske saknar. Men nej. Jag lovar att nästa intervju var med en tråkgubbe utan humor men som har erfarenhet av "beslutsfattande" och "budgetansvar". Öh.*vältrar*
Jag kan inte tänka mig att det gick något annat än utmärkt! Tror du gjorde rätt i att inte ljuga även, ÄRLIGHET VARAR LÄNGST SOM JAG ALLTID BRUKAR SÄGA !!!1234
Ja det börjar ju liksom ordna upp sig nu men till en början blir det väl 100 olika extrajobb innan man kommer in någonstans.
fantastiskt bra att du kände den där personkemin. Alltid ett stort plus! Du ställde iallafall några frågor och det är huvudsaken! Det kanske skulle ha varit mer anmärkningsvärt om någon utan budgeterfarenhet sagt: "Jag har inga problem att hantera det där med pengar. Hit me!" Det tyder på sunt förnuft att man har lite respekt för sådana saker. Det där med att tydliggöra vilka aktiviteter som är barnvänliga tror jag är lugnt. Det är ytterst sällan sådana små formuleringar fäller avgörandet åt något håll. Ta nu bort handen från bastuaggregatet och relaxa. :-)
Du verkar ha skött dig utmärkt, säger jag som din personliga coach! :-)
Alldeles utmärkt till och med med tanke på att det var din första intervju! Nu håller jag alla tummar!
När får du svar?!
Kram!
Regina: vad glad jag blir! och lite mer hoppfull. De sa att de skulle ge besked senast i början av februari.
Skicka en kommentar