Alltså, känslan av att tro att man svarat något helt uppåt väggarna på sitt livs (hittills) viktigaste intervju. Efter vi hade simmat igår satt jag i bastun satt jag och gick i genom intervjun i huvudet för 768te6878 gången. De bestående intrycken var/är:
- Otroligt bra personkemi! (Tyckte jag i alla fall. Men om man inte är helt efter så brukar man väl kunna av sånt i båda riktningarna? Hoppas jag.)
- Jag kunde ge vettiga, bra och rätt (om dom inte har gjort några nya hemliga marknadsunderundersökningar) svar på viktiga frågor som har med verksamheten att göra.
Nu kommer vi till de sakerna som fick mig att vilja lägga handflatan på bastuaggregatet och ba *straffar mig själv*
- Jag svarade "Satsa mer på aktiviteter för hela familjen, speciellt barnfamiljer" istället för "Att tydligaregöra vilka aktiviteter som är barnvänliga, eller som hela familjen kan göra tillsammans".
- Jag var ärlig och svarade "ja, budgetansvar för hela verksamheten framstår som lite skrämmande eftersom jag inte har någon erfarenhet av sånt arbete". Men å andra sidan tänker jag: hur skulle jag reagera om man ställde den frågan till någon som man vet inte har någon erfarenhet och den ba INGA SOM HELST PROBLEM SERRU!!!"3121! Jag kände att det var bättre att inte vara övermodig och inse mina begränsningar litegrann. Och tänkte ett steg längre om jag skulle få jobbet, skammen när man sitter där framför ett blankt Excel-dokument och några hundra tusen att hantera och ba Jag ljög! Jag vet inte hur man göööör!
- Jag var så fokuserad på att knipa käft, inte avbryta och inte "hoppa in" i samtalet som jag brukar göra när jag är 1. intresserad och engagerad 2. nervös att jag nästan bara svarade rakt på frågorna och ställde nästan inga uppföljningsfrågor.
- Jag svarade nåt negativt istället för "de flesta har jag fått svar på" (sant) när de frågade om jag hade frågor. Men jag ställde några frågor i alla fall.
Så Regina, min personliga coach och HR-expert, vad tror du? Eller nån annan med mycker erfarenhet från sånt här?
RIP PÅ RIKTIGT 2009!
14 år sedan