Billy

Jag kunde inte somna förrän halv fyra i natt/i morse. Främst för att jag upprepade misstaget att inte träna på kvällen när jag bara suttit still och använt hjärnan/lyssnat på andra hela dagen. Intellektet: "Du måste träna! Du kommer inte kunna somna!" Något annat:"Men jag är trööööött! Dessutom har jag faktiskt 5 osedda The Hills-avsnitt, yay!"

När låg där och tvinnade runtruntrunt tänkte jag mest på 2 saker:
1.
Ämne: äktenskap och dylikt!

Mellan Lisa och Nina

den 21 april kl. 22:06

Hej!
Jag fick nyss reda på, genom "taggade vänner" att Magnus (OBS! mitt ex, reds. anm.) tydligen gifte sig i helgen. Med en Pernilla.
???????????????????????????????????????????????????????????????

Jag tänkte att om jag inte hade haft Facebook så hade jag typ aldrig fått reda på det här. Det var inte ens meningen att jag skulle få reda på det.

2.
världen är lite uppochner nuförtiden. är singel igen, efter 3,5 år. och vad gör man första fredagen som singel? svar: man sitter i träningsbrallor framför datorn och dricker öl direkt ur burken. på något vis tror jag att detta är essensen i mig själv (har druckit 2 redan).

Det var typ en månad efter att det tagit slut med ovan nämnda ex. Efter 2,5 års distansförhållande och ett års samboskap en stockholmsförort. De två första månaderna, juli och augusti, var underbara. Han hade semester, jag hade sommarlov. Sen började han jobba och jag började skolan. Han åkte hemifrån sex på morgonen och kom hem sju på kvällen. Och somnade i soffan framför teven senast nio, varje kväll. Jag hade en (1) person i hela stan, Ylwa, som visste att jag ens existerat innan skolan började.

Efter några månader av det där växte sig gropen i magen och klumpen i halsen större. Men jag berättade aldrig hur jobbigt det var och hur dåligt jag mådde egentligen. Hur ensam, isolerad och framförallt, oberoende jag kände mig. Han hade köpt lägenheten. Han var chef med chefslön, jag hade studiemedel. Han hade arbetskamrater, han hade körkort. Jag skrev uppsats, hade inte råd med SL-kort. Till honom pep jag kanske fram det vore kul om vi kunde hitta på något på kvällarna, det behöver inte vara något särskilt. Till mamma och pappa yppade jag kanske att jo det är ju lite jobbigt när man inte känner så många. Alla i klassen har liksom kompisar redan.

Men nu hade vi ju äntligen fått flytta ihop! Och jag hade äntligen fått flytta till Stockholm! Ja, det hade vi. Och ja, det hade jag. Men på våren, den sista, satt jag i soffan med en hand på hans rygg och en annan som maniskt klappade katten i knät. Blundade oftare och svalde hårdare och tänkte att snart, snart.

Så en söndag i maj var vi på väg hem från Örebro och började äntligen prata om hur vi mådde, hur vi borde må. Om hur vi kände och hur vi borde känna. På parkeringen utanför McDonalds i Arboga gjorde vi slut och på de timmarna som var kvar innan vi var hemma skrattade vi (igen) flera gånger samtidigt som ledsentårarna fortfarande rann. Båda två tyckte det var jättekonstigt att man kunde må så bra och skratta när man var jätteledsen samtidigt.