Murphys jordskredsseger

Men alltså, Sean Penn och Natalie Portman? For real? Min avundssjuka/missunnsamhet/småaktighet/hopp för mänskligheten vet inga gränser en dag som denna.

Milk verkar för övrigt ha ett väldigt högt hotness-ratio. Sean Penn, James Franco och framförallt manusförfattaren själv, Dustin Lance Black.

Changeling/perspektiv

Vi såg Changeling igår, jag, Magnus och hans föräldrar. Jag kan inte berätta så mycket om den utan att spoila upplevelsen totalt, mer än att uppmana alla att se den. Fruktansvärt bra! Jag var väldigt skeptisk innan, mest pga 1) Angelina Jolie som kvinna på 1920-talet och 2) Clint Eastwood (jaja, jag veeeet! Jag tycker t. ex. Mystic River är jättebra, men jag hatade verkligen hans griniga gubbjävel-film Gran Torino).

Mitt kommenterande under filmen lät till stor del såhär:
- Alltså, män - fy fan!

- Jag hatar män!

- Män och auktoriteter, så jävla dumma i huvudet!

- Män med storhetsvansinne, finns det något att hata mer?!

- MÄN???!!!

In kommer pappa Jan, lagom till en scen där en ung pojke får peka ut och börja gräva upp en grav:
- Alltså, de där jävla tyska spadarna utan handtag! Jävla skitgrejer!

"Fett LOL, världens 90-talschock!"

Var faktiskt jäkligt peppad på att se den här, Foxfire. Filmen är trots allt baserad (baserad in the loosest sense of the word) på en roman av en av mina favoritförfattare, Joyce Carol Oates. Men herregud, vilket jävla trainwreck till film! Dåligt manus? Check! Dåliga skådespelarinsatser? Check! Ser man hela filmteamets reflektioner i ett skyltfönster? C-H-E-C-K! Och karaktärerna, jisses....Romanen utspelar sig i slutet av 1950-talet, vilket gör att den tidsandan och dess tillhörande könsroller, perspektiv och förväntningar fungerar som en kuliss som hela tiden spelar en viktig roll i handlingen och även gör huvudkaraktärerna djupare och mer dynamiska. Allt det här saknas alltså i filmen.

För att ge er en så bra bild av filmen som möjligt (utan att ni behöver se skiten) så kan ni föreställa er fem stycken Angela Chase. Alltså lika intensiva, tonårshormonella och (ibland) brådmogna - MEN fullständigt osympatiska karaktärer. Ni börjar aldrig tycka att de är charmiga, roliga eller kan relatera till dem. Kvar blir alltså fyra inkonsekventa och pubertala gymnasiebrudar i fula kläder med dålig attityd som inte kan prata som folk. Smockan och ett men skärp er för faaan hänger i luften? Sure do.

(Vill förövrigt tacka en okänd medlem på Filmtipset för den fantastiska kommentaren.)

Kom på en grej

Vad jag önskar mig julklapp. Har lite svårt att uppbringa några seriösa önskningar eftersom jag har varit arbetslös "ett tag" och varken tjänat några pengar eller bidragit till samhället på nåt särskilt vis *känner mig ovärdig*

Men igår kom jag på att jag i alla fall gärna skulle vilja ha Miranda Julys kläder från filmen Me, you and everyone we know. Exempelvis:

eller




Om ni inte har sett filmen ännu så måste ni!

Junebug

Jag såg en alldeles förträfflig liten film som heter Junebug igår. Den innehåller allt som en bra Nina-film bör göra. Komplicerade familjerelationer, mycket prat, konst, fantastiska skådespelare, bra soundtrack (Yo La Tengo) och underbara biroller. Min favorit i filmen är pappan i familjen, som spelas av Scott Wilson. Han säger inte så mycket, men har det största hjärtat och man älskar honom från första stunden han dyker upp i rutan. Typisk dialog:
- I'm back.
- Where have you been?
- Gone.

Ben McKenzie (mest känd som Ryan i The O.C) spelar lillebror i familjen. Han är förvånansvärt bra och rolig, men det enda jag kunde tänka på när jag sågon honom var guuud vad lik Jon Moss han är! Mustaschen, kepsen och ansiktsuttrycket liksom, haha.
(Lisa: Jon Moss är min killes lillebrors kompis. Han har norra Värmlands längsta ögonfransar och dansar jättebra, kolla här!)



Aaanywaaays, så är även låten som spelas när eftertexterna rullar också väldigt fin. Man blir varm i magen och får ett leende på läpparna samtidigt som man ser enhörningar skutta omkring på rosa, fluffiga moln. Hon som sjunger heter Syreeta Wright och ja, han som körar heter Stevie Wonder.

Don't even go there

Måndag och tisdag var för mig fullkomliga skitdagar. Har kommit på att mina lågvattenmärken gällande livsglädje och gilla läget-attityd kommer i 3-veckorscykler. I måndags var jag lite gladare för då fick jag hänga med en 2-åring och titta på Shaun the sheep. Resterande del av tiden kände jag mest för att hänga med någon av de här brudarna och spy ut cynismer och elakheter över några glas (flaskor) rödvin.

Veckoända

Jag har spenderat helgen i multimediacentralen på Torsbyvägen. Spelade Rockband kanske 93% av den vakna tiden, haha. Hann också se klart Dexter säsong 2 (äntligen dog den där jävla Layla!) och How To Loose Friends And Alienate People. (Boken är bättre.)

Låten här nedanför är låten som gör att jag kanske måste förlika mig med att näver bäver komma upp en nivå, om jag inte knipsar av mitt förbannade lillfinger förstås. Eller så kan jag sitta och stirra på den tills jag har memorerat den helt. *funderar på att rita en egen Rockband-gitarr att öva fingersättning på*