Igår var vi på en slags kombinerad minnesgudtjänst slash kyrkokonsert. Killen vars minne det var som hedrades hette Morgan. Inför ett av kvällens alla uppträdanden står det en kille ensam på scenen, men vi vet att han ska han någon med sig på scenen som ska sjunga. Dels för att han har sagt det själv, men också för att det står en obemannad mikrofon med ett långt stativ bredvid honom.
Jag tycker då att det är läge att kläcka ur sig följande, med tillgjord och ganska hög röst:
- Det kanske är Mållgan som ska sjunga?
Det går kanske 5 långsamma sekunder innan jag inser vad jag just har sagt och vad det skulle kunna missuppfattas som. Oroskänslan börjar växa, ungefär som när man inser att man har både en fis och en nys på G samtidigt. Jag vänder mig nervöst mot Magnus och utbrister med panikhetsad röst:
- Alltså, jag menar Alfons kompis. JAG MENAR ALFONS KOMPIS!!!!!!!
RIP PÅ RIKTIGT 2009!
14 år sedan
