Alltså, känslan av att tro att man svarat något helt uppåt väggarna på sitt livs (hittills) viktigaste intervju. Efter vi hade simmat igår satt jag i bastun satt jag och gick i genom intervjun i huvudet för 768te6878 gången. De bestående intrycken var/är:
- Otroligt bra personkemi! (Tyckte
jag i alla fall. Men om man inte är helt efter så brukar man väl kunna av sånt i båda riktningarna? Hoppas jag.)
- Jag kunde ge vettiga, bra och
rätt (om dom inte har gjort några nya hemliga marknadsunderundersökningar) svar på viktiga frågor som har med verksamheten att göra.
Nu kommer vi till de sakerna som fick mig att vilja lägga handflatan på bastuaggregatet och ba *straffar mig själv*
- Jag svarade
"Satsa mer på aktiviteter för hela familjen, speciellt barnfamiljer" istället för
"Att tydligaregöra vilka aktiviteter som är barnvänliga, eller som hela familjen kan göra tillsammans".
- Jag var
ärlig och svarade
"ja, budgetansvar för hela verksamheten framstår som lite skrämmande eftersom jag inte har någon erfarenhet av sånt arbete". Men å andra sidan tänker jag: hur skulle jag reagera om man ställde den frågan till någon som man
vet inte har någon erfarenhet och den ba INGA SOM HELST PROBLEM SERRU!!!"3121! Jag kände att det var bättre att inte vara övermodig och inse mina begränsningar litegrann. Och tänkte ett steg längre om jag skulle få jobbet, skammen när man sitter där framför ett blankt Excel-dokument och några hundra tusen att hantera och ba
Jag
ljög! Jag vet inte hur man göööör!
- Jag var
så fokuserad på att knipa käft, inte avbryta och
inte "hoppa in" i samtalet
som jag brukar göra när jag är
1. intresserad och engagerad
2. nervös
att jag nästan bara svarade rakt på frågorna och ställde nästan inga uppföljningsfrågor.
- Jag svarade
nåt negativt istället för
"de flesta har jag fått svar på" (sant)
när de frågade om jag hade frågor.
Men jag ställde några frågor i alla fall.
Så Regina, min personliga coach och HR-expert, vad tror du? Eller nån annan med mycker erfarenhet från sånt här?