Det finns en person på stället där jag jobbar extra, vars existens stör mig något så oerhört. Varje gång man berättar något har hon en negativ replik.
- Åh skönt, snart är det fredag!
-Men det betyder att det är måndag igen snart också!- Så himla gött med jul alltså! Jag älskar att pyssla och ge bort saker!
- Men det är ju så himla dyyyrt och så äter jag alldeles för mycket, varenda år!Till saken hör ju att hon inte är den fagraste kvinnan i universum heller. Hon har mammajeans med resår i och ungen hennes går vad jag har förstått i skolan? Jag brukar alltid fundera på när hon peakade egentligen? Mycket eventuellt
att hon kommer att. Hon är typ 32. Jag var ju ful som stryk 12-16, sen blev det lite bättre, men jag peakade kanske inte förrän vid 22-24 nån gång och sen dess har det gått upp och ner.
Nu kom jag att tänka på den gången på jobbet när jag skulle återberätta en rolig anekdot/kommentar/oneliner. Jag hade hört den av Rikard första gången och essensen av hans historieberättande är väl att det alltid är roligt, vulgärt och görs på extrem dialekt. Det sistnämnda är egentligen ett måste, samma grejer funkar liksom inte på "rikssvenska". Rikard hade varit på nån tillställning där det tydligen fanns ett överflöd av överviktiga människor. Hans kommentar till detta var
Dô, di va sô feet att dä sågg ut sôm di hadd baak brô i skora deras! (Du, dom var så feta att det såg ut som dom hade bakat bröd i skorna!)
Jag började med att berätta om min fruktansvärt roliga kompis Rikard och Hagforsdialekt och att
en gång sa han att "folket där var så f.....*kastar ett getöga och upptäcker henne (ovan) vid bordet och blir lite pk med respekt för överviktiga*
...fffula att det var helt otroligt. Ja, jätteroligt var det faktiskt! *försöker mörka att det var nåt annat jag tänkt berätta egentligen*
Jag är fortfarande sur för att jag inte fick berätta det som var roligt
egentligen.
